splurge

Jag ser, men inte långt.
Jag drömmer, men inte om mycket.
Jag färdas, men åt fel håll.
Tror jag.

Jag har sökt folkhögskola. Och GMU. Fuck you, jag får göra vad jag vill. Eller åtminstone borde jag få göra det. Jag har inte hört med pappa än (han betalar ju trots allt).

Sen har jag spelat musik en massa, och dator, och tränat. That's my week. Fuck. Sometimes you just have to switch to english for a little while. Otherwise you might tire of the language you were given. You really should get to choose where you are born. And who your parents are. I feel that would nullify the whole "I DIDN'T ASK TO BE BORN" argument. But I digress.

Tog en spruta för hepatit A och B i tisdags. Det kändes UNDERBART. Dock blev jag lite upprörd då kvinnan sa att "det är okej att träna, du kan få lite ont i armmuskeln dock." SEN STACK HON NÅLEN I AXELN MIN. Va.

Jag... jag vet inte ens.

Jag har inte ens mina bilder, så jag kan inte lägga in något nytt. Fan.



Är det ens jag?

Vad gör jag uppe. Spelar gitarr. Det är vad jag gör. Att ingen har klagat än är bortom mig. Wonderwall spelar jag. Ganska skön, trots dess klichéstämpel. Men man måste ju ta sig i kragen och lära sig sån skit någon gång. Tänk om någon någonsin vill höra wonderwall? Vad säger jag då? "Jo, nej, men jag kan inte den. Du kan få höra Why did you mess with forever istället? Nehe, du gillar inte John Mayer... ja, men då är det kanske bäst att jag går då."

Standard konverstation, har jag hört.

Jag har mustasch. Jag tycker det ser bra ut. Är det narcissistiskt? Jag hoppas fan det. Något "ism"-ord vill jag ha på mitt CV.



Halv-bror, fader och halv-syster (inte nödvändigtvis i den ordningen).

Jag vaknade av att Mozart slickade mig i håret. Jag visste in vad jag skulle göra, så jag flyttade huvudet lite. Nog fan följer kattjäveln med.

Jag lever med dårar.

Min dator är ny. Och fin. Trots detta har jag på något vänster lyckats smutsa ner skärmen. Jag förundras över hur lite jag bryr mig om mina elektronikapparater (min mp3 är vårdslöst borttappad).

Sex tusen kostade den. Väl spenderade pengar, säger jag, som ändå sitter så mycket och ugglar på mest ingenting (en annan har ju 1760mmr).

Jag läser en bok av en man vid namn John Green. Det är en bok ämnad för High School ungar, men jag tänker såhär: Om jag läser Call of Cthulu efter den, så kompenserar det i ren svårighetsgrad. Eller något liknande. Jag gillar denna bok i alla fall. Paper Towns heter den, och han skriver på ett väldigt vågigt och färggrant sätt, lite som en modern målning av någon hipster i New York.



Bild tagen av: Sven-Åke Boström. En julinatt. För 46 år sedan.

Jag tycker om musik. Jag tycker om att spela musik. Fast mest av allt tycker jag om att sjunga. På något sätt känns det som om jag har tappat bort prioriteringen där, dvs. att sjunga > att spela musik. Jag vet inte varför. Kanske för att jag på något sätt känner att min utveckling rent musikaliskt måste gå igenom gitarren (det är trots allt ganska svårt är lära sig själv bli bättre på att sjunga), men ändå. Jag tycker inte att det är så kul att spela gitarr. Jag kanske borde lära mig något annat instrument. Dragspel? Harmonika? FLÖJT?

I wonder.

Min mp3 är försvunnen. Jag känner en viss saknad för den, samma saknad jag kände när min cykel blev stulen. Jag vet att det inte är hela världen (speciellt i och med att det var en gåva), men det känns trist att gå tillbaka till något jag faktiskt inte ville släppa taget om från första början (det lät bättre i mitt huvud).

Jag brukar inte skriva såhär långa stycken.

Kanske bäst så.

Jag enkel man. Jag skriva kort.



Den har allt. Duck-face, storslagna poseringar och ogenerad närhet.

Kolon slutparantes.

Att skåda framtid genom ögon blå
Att blicka ut, förundras och stilla stå
I motljus, bländad, men ser ändå
Det jag ännu ej kan låta gå

Osv.

Umgicks med Ludvig idag. Han är lite out of my league, annars hade jag solklart redan lagt in stöten. Han lär mig allt han kan, och jävlar i mig om det inte är en 100p kurs. Tentor flyger som om det vore Amerika pre-9/11, men vad gör man inte för kunskap.

Jag funderade på att gå GMU (likt Ludvig), men sen insåg jag en sak: Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, men jag vill fan i mig inte göra det(punkt)

Så det så.



Classic Axel.



Ja.

När man vaknar, äter och bara sitter ner. Vad ska jag göra idag? Herregud, ifrågasättande tankar vankas. Vad, hur och varför hade jag tänkt mig, rent preliminärt. Eventuellt också var.

Ja.
I alla fall.

Caravan Palace är ett band som jag har "upptäckt" via en vän. Det är fransk müslidunk™. Otroligt härligt att lyssna på.

Jag skulle vilja dansa. Fan vad kul det ska bli att dansa. Dock är det inte riktigt min grej att dansa till fransk müslidunk (ack, så jag önskar att det var det).

:I) <-- Fet smiley



Stort.

Sa Hansson, medans vi lyssnade på sexuellt engagerande musik. Jag våndas.

Vi är onyktra. Livet fortsätter, trots detta olyckliga felsteg. Vi gillar dock inte Jean Chaon. Jävla Hansson. Jag sitter här med Jonas, Lonnaface, Felix och Hansson. Vi dricker vin och pratar skit. Felix håller i mina kaninöron (det är inte lika illa som det låter.)

Slafs.



Jakob gör bilden. Varken Jonas, Hassebasee eller Lonnakko är med. Tack gode gud.

(På med slaktmasken - Felix)

jag har samma dignitet som en öststatare som erbjuder blåsjobb för att kunna fortsätta sniffa lim /axel b

Igen och igen sitter jag här, i ett djupt samtal med Ludvig Werkmäster. Svordomarna flyger som projectiler i luften (vad finns i cyberrymden egentligen?). I love it.

Idag var jag förbi Toxic. Han såg trött ut, ty han skulle till arbetsförmedligen, och vi vet ju alla vilket oändligt givande tidsfördiv det är och har alltid varit. Sen funderade jag på att köpa en dator. Min brummar, oregelbundet, och det gör mig nervös. Ska den explodera, eller kommer den att nöja sig med att puttra ihop en vacker (ful? dåligt uttryck tycker jag, i och med bristen på direkt motsats) dag.

Som den store filosofen Milo (grekiska Μιλο) sa: A-yo. I'm tired of using technology.

Eller nåt.

Fan.


Frän. Som. Fan. (+ Axel, Sandy och någon främling i förgrunden)

Så att säga. Mätt och belåten sitter jag här, utan möda, utan besvär.

Snyggt Axel, fint jobbat.

Jag var och åkte pulka ned för Erikslidbacken. Det var på dödligt allvar, bloded flödade ner för den isbeklädda sluttningen, och när jag till slut ställde mig upp vid foten av berget, med Jonas knäckta skalle i ena handen och min pulka, utrustad med knivar och plogar i andra, tog jag på min solglasögonen, stirrade ut i skuggorna med en blick som skulle frysa helvetet och sa: "Se upp i backen (en konstpaus tog tillflykt här, i avsikten att låta mig ta av mig solglasögonen) annars får ni tusen hål i nacken."

På vägen hem lyssnade jag på Won't get fooled again av The Who.

Det var en bra dag.

Imorgon ska jag vakna. Helst. Det vore jobbigt annars. Sen hade jag tänkt äta också. Fast det beror på om prio ett utförs. Jag skulle kunna be mammamin mata mig i sömnen, men jag har en tendens att prata i sömnen, och tänk om jag säger något hon inte uppskattar. Svårt.

Anyway.


Åker till henne Maj. I aint even taggad.

Idag har jag klippt mig. Min vän Ludvig gjorde det. Han är fager, om än muskulös (det passar honom ej). Jag är lite rädd för honom, ty han var väldigt hårdhänt med rakapparaten. (Enligt honom: Bestämd och alpha som fan)

Men jävlar vad han presterade.



Jag till vänster.

Jag gick. Jag vandrade. Jag strosade ner genom världen, och spatserade ut över kanten, bara för att finna mig själv gravitationellt handikappad. Varför föll jag inte? Vad gjorde mig speciell på ett så kafkanskt sätt? Varför ville jag falla? Eller var klippans kant varken klippa eller kant, utan hellre en genomskärande dimension? En ny tidslinje, ny synvinkel, gammal nyhet? Fan om jag visste.

Vad skrev jag just?

Drog och gymmade idag, första gången på länge.
Som jag älskar det. Det är så underligt att man kan må så bra av att lyfta stål.

Man kanske borde bli bodybuilder. Eller powerlifter. Eller Magnus Samuelsson 2.0.
Jag har många val att göra i den snara framtiden.

På onsdag skall vi (jag och Jonas och Råger) åka madrass/pulka. Jag taggar, men bara lite. Planen blir alltför stöddig annars.



Jag tycker att mina prioriteringar var etthundra procent rättfärdigade och korrekta.

Hem.

Ljuva hem. Åh, hemmet, som jag har saknat dig, du kroniska tillflyktsort, du ensamma klippa i ett hav av osäkerhet. Aldrig har det kännts så bra att komma hem, till morkär, till kattjävlarna, till det avvecklade pianot, till den gnagande känslan av att en dag vissna här och dö.

Fan för dig, hemma. Fan för allt du står för, för allt du aldrig kommer ge mig, för allt du tvingar mig arbeta för.

Det kanske är bra att du finns ändå, som en motiverande skugga i mitt existentiella preteritum.

Osv.

Mozart slickar på min arm. Jag vet inte hur jag ska hantera detta, Jonas slickade aldrig på min arm i Norge, i alla fall inte så ofta. Ett i-lands problem alltså.



Jag saknar grabben. Undrar om han saknar mig.

Det tror jag inte, han pluggar för mycket.

Hur länge har vi varit lediga?
Har vi bara chillat i norge ett tag?
Jag har det. Filip har det. Jonas kan dra åt helvete. Ja e int bitter.

Sitter utan tröja framför min webcam, i ett samtal med Hase of base (hassebasse (Hansson (Alexander (Gud)))). Kärt barn har many names. Han håller i rätten, vad nu det betyder. Alltså ibland förstår jag mig inte på mina vänner, majoriteten av de ord som deras grammatiskt inkorrekta framfart utgörs av är så utstuderat fel att jag bara... bara... ÅH. Men å andra sidan är jag precis likadan. Det kanske är ett generationsproblem.

Idag ska vi städa. Jag återkommer med hur det går/gick/kommer att gå/vill ha varit gången. Efter det ska vi vaka hela natten (dvs somna i soffan) och spela dator/se HIMYM, för att sedan sova på bussen.



Jag ba... okej. Någon gång för länge sen tyckte jag att det där var en bra look. Jag var vis förr.

Jag lever, du njure.

Klart som korvspad.

Sitter och spelar Heroes of Newerth med Sam och Valdemar. This is living (inte riktigt, men du vet). Vi vann kjempemye, kun för att eg var så jävla greit (Sam och Noobface var också helt okej måste jag säga).

Vi åt jättemycket mat idag. Vi hade innanlår som vi åt, och det vi åt räckte åt fyra vuxna (läs: "vuxna") karlar, men vi tryckte i oss det i alla fall, och vi har tänkt göra samma sak imorgon. Paltkoma är bara förnamnet.

Jonas vill tydligen inte gå in på min blogg. Inte för att han tycker att det är fjolligt att blogga, inte för att han är dum i huvudet, utan hellre för att han inte vill läsa vad som står på min skärm (20 centimeter ifrån hans egen) för att sedan skriva in de sju bokstäver som krävs utöver de obligatoriska och självklara ".blogg.com". Jag skäms. Jag våndas. Jag är förskräckt och orolig för mänsklighetens framtid. Hur ska det gå?

http://justfuckinggoogleit.com/



"Du ha int en bild på mig"
Tji fick du, din (fräna) jävel.

Filip vasker disken.

Jag sitter och lyssnar på musik.

Världen är än en gång i ordning.

Han funderar på att åka hem imorgon bitti (Fredag) istället för på söndag (Söndag), så han städar toaletten (SCORE FLAWLESS VICTORY). Vi slipper den. Men han kanske inte ens åker hem imorgon, beroende på hur han känner, ifall han får något gigg till imorgon osv.

Själv har man suttit hemma i veckan. Det känns nästan som Skellefteå detta. Minus ett gym, åh vad jag har saknat att gymma. Det är det första jag ska göra när jag kommer hem, skaffa gymkort på Soo Shim. Efter det ska jag snagga håret så att det blir kjempekort, bara för att jag vill. Någon gång måste man ju göra det liksom.



Ja, jag har moped musche. Ja, bourner är otroligt vacker. Ja, jag blödde näsblod utan anledning, och ja, kanske det värsta av allt, jag var i Burträsk.

"tvi"

Lattja runt en stilla stund, vetskapen utanför ringens rund.

Just det.
Jag vet inte ens om det där är grammatiskt korrekt. Jag kan bara hoppas (alternativt slå upp det på google, men vad vore ett blogginlägg utan fel).

Gick förbi Manpower idag, de sa att "Det är roligt akuratt nå" och ja ba "kjederligt". Det sög. Lite. Så jag sa hejdå till Geir och Jane, och sen gick jag hem igen för att spela lite dator. Underbara dator.

Jag har funderat lite på vad jag ska köpa när jag kommer hem. Såhär ser det ut nu (off the topp av mitt hufvud):

Mobil - mellan 2000 och 3000 kronor
Dator - mellan 6000 och 7000 kronor (en som Jonas har)
Kläder - 5000 kronor, jag behöver nya kläder alltså... detta börjar bli tragiskt.

Då borde jag ha ca 10000 kvar. Hoppas jag. För dem kan jag... leva ett tag och typ... inte dö i alla fall. Jag måste sluta skriva "...", de är inte nödvändiga för att förmedla sarkasm, i och med den underförstådda naturen av mitt skrivande.

Min fläktplatta har börjat burra. Det bådar illa.



Jag tror att jag aldrig har försökt såsom jag gjorde på den här bilden. Ett fotogeniskt vidunder, en monstruös kreation i en strålande tillkallelse kass.
Och så Sandy förstås.

Sova en timme, vaken en timme.

Tydligen är edelgris fra Gilde kjempe godt. Who knew?

I nuläget verkar det som att Manpower har gått från definitionen av tillförlitlig till Fox News, och jag blir lite less. Nog för att jag är lite glad att jag inte behöver jobba, men det är ju för fan bara tre arbetsdagar kvar efter denna. Det är ungefär lika med 3000 SEK. Det är ganska mycket pengar som jag mer än gärna tar del av (den bästa delen, 100%).

Men men, vad ska man göra. Jag spelar dator istället, lyssnar på musik, spelar musik, lyssnar på datorns brummande, har en lätt huvudvärk, dricker vatten, undrar varför jag lyssnar på "Holiday" av Green Day (nog för att jag gillar lov, men Green Day skulle väll kanske inte ha en plats på den efterlängtade "Absolute Axel"-plattan).

Rasistisk minoritetsbeskrivning också.



En av mina favoritpersoner.

Livet är en dans, men bara då musiken spelas.

Idag har vi varit ute på tur, och det var KJEMPEGREIT. Vi gick upp på ett närliggande berg och var lite gangsta (fuck the politi liksom). Nog för att det var kallt och jävligt, men ändå trevligt. Sen åt vi pizza. Och det var jätte-gott. Mhmm. Det var typ stekt innanlår på. Fy fan så bra.
ad
Hur som helst, jag är trött, gick upp alldeles för tidigt, något som jag alltid gör. Hittat några gamla bilder och blev lite nostalgisk (nyckelord: lite). Fan för att tiden ska gå så fort. Långsamt? Jag vet inte ens längre.



Filip är bra på den här bilden, men min saligt dragna/osäkra min är bättre. Jag tror det är ögonbrynen som förstör för mig, jag hade sådan potential.

Kvalité före kvantitet.

Så sa alltid min pappa.

Han gjorde inte det, men det behöver man ju inte säga.

Så, kvällen spenderades framför Chatroulette (varför inte liksom) och därefter Kafé Kafka, ett trevligt ställe som vid 23.30 höjde volymen på musiken som tidigare varit lågmält ödmjuk. Denna bar/pub/kafé hade, som vi förstått det, fått sitt alkoholtillstånd indraget. Detta stoppade dock inte ungdommar från att helt nonchalant spatsera in och beställa en bärs (som är det norska ordet för "bajs", löjligt). Vi spelade kort och tjafsade om något irrelevant i ca 2 timmar, och nu sitter vi här och lyssnar på JÄVLIGT bra musik (se Mumford & Sons), medans Fillepilledillenille kirrar (ordnar) blåbärssoppa. INTE ÅT ALLA DOCK, den jäveln.

Fet kväll, och fetare skall den bli. (BRÖSKIV MOTHERFUCKER)


En av de manligaste bilder jag någonsin tagit, på en av de manligaste män jag tagit. (Jag skämtar förstås, han är inte manlig alls)

Datorns sken bländar mig. Trots det sitter jag kvar, trots det går jag ej och lägger mig, såsom mina vänner redan har gjort. Jag förundras över popcorn-eftersmaken och hur obra den är. Kanske till och med dålig.

Att jobba är för mesar, och i den andan har jag undvikit jobb denna vecka (ferie i Norge, manpower presterar inte), så jag har kunnat ägna mig åt viktigare saker. Dator, gitarr och sång har jag fördrivit tiden med, och i och med de två sistnämnda har det inte varit en helt sumpad vecka.

Men jag måste säga att jag ogillar barnehage-gigget. Det märker jag på hur jag är nervös fram till klockan tolv på vardagarna, för jag VILL inte ha jobb. Självklart tar jag dem med ett leende och gör mitt bästa (dvs ganska rackarns bra), men oron ligger kvar. Pengar måste tjänas, men varför på ett otillfredställande sätt? Varför gå när man kan dansa liksom.

Kanske ska jag bli reklamnisse ändå. Pappa var ju bra på det.



Farsan, iförd såkallat "reklambranschstubb".
Stiligt säger jag.

Sitter här brevid Jonas the Snygg och spelade just tre matcher HoN. Fan vad bra jag är. Och Jonas är väll också okej. En kille på ettan sa just "kulturbögarna" (egentligen kulturhögarna, men jag hör ju uppenbarligen vad jag vill höra) och det tycker jag summera livet i Bodö ganska klart och tydligt.

När jag tänker tillbaka på framtiden, kan jag bara säga att livet rullar vidare, även om på ovala däck. Jag menar, trots att jag inte vet vad jag vill göra(förutom starcraftnationen nu i Maj), eller vad jag vill bli, känner jag ändå ett otillfredställade lugn. Jag vet inte om det är apati eller om det är något mer dramatiskt (se lugnet före stormen), men jag är inte alltför brydd om min framtid för tillfället.

Jag återkommer angående mina tankar runt detta senare.*

EH BILD



Den där känslan man får klockan 06.00 Måndag morgon.

Blä